Det känns som jag har ont i halsen.
Men det är inte corona.
Det är gråt.
Gråt över ett okänt virus som håller på att demontera en hel värld.
Gråt över människors oro och gråt över maktlösheten.
Gråt över de konsekvenser som vi omöjligt kan se nu.
Gråt över alla som mådde dåligt innan och som mår allt sämre nu.
Gråt över alla människor på Haiti, i Kongo Brazzaville och i alla flyktingläger runt om i världen där det redan innan detta virus var brist på det nödvändigaste.
Gråt över alla grusade drömmar och planer.
Gråt över hur det kunde bli så här.
Längtar till framtiden när vi kan se allt detta i backspegeln. Men fasar också för vad vi kommer att se då.
När klumpen av gråt inte vill försvinna och det känns som om hela universum rämnar. När allting snurrar och jag inte hittar något stabilt att gripa tag i. Då vänder jag blicken neråt och sätter mig på knä bland de torra löven på Steninge skogsängar. Och upptäcker att långt där inne bland löven kommer de små, små blåsippsknopparna. Precis som det ska vara.