Ingenting är värt nåt

Morgonljus och dimma över en mörk åker

Min vän är död och ingenting blir sig likt mer. 

När jag åkte till jobbet stod hon ofta i sitt köksfönster. En vinkning, en slängkyss och en tyst tanke om att ”ha en bra dag”. Hade vi inte hörts på några dagar fick jag ett sms som alltid började med ”kära vännen, hoppas du har det bra”. Och massor av hjärtan i slutet av meningarna. 

Jag stängde ögonen igen. Hoppades att den första tanken skulle försvinna och att det inte var sant. Djupt inne i hennes mage växte en liten, liten knöl som inte gick att ta bort. Den hindrade henne från att äta och sova. 

Hon lyfte blicken mot mig ”ingeting är värt nåt, vad ska jag göra nu?” frågan var verklig och krävde ett svar. Utanför köksfönstret låg havet alldeles stilla. I segelbåten som låg för ankar började människorna vakna och för oss hade livet stannat.

Jag åkte till hallonlandet med självplockning och valde omsorgsfullt vilka hallon jag skulle plocka. Bara de allra mörkast röda, de som föll ner i handen när jag nuddade dem. Jag gick mellan de höga buskarna och lyssnade på barnen som förnuftigt pratade om att hallonen här är mycket bättre än i affären. Jag log och smakade ett av de allra rödaste. Bären skulle bli perfekta i hennes smoothie – lätta att äta, inte för söta och massor av näring och energi. 

Sommardagarna gick och vi pratade och planerade. Hon tittade bakåt, jag tittade framåt, tillsammans försökte vi samlas i ett nu – och här. Vi plockade rosor i hennes trädgård och satte i en stor vas på bordet. 

Senare under sommaren plockade jag solvarma björnbär i naturreservatet nedanför hennes hus. Mixade dem till svalkande smoothies som hon drack i små, små glas av kristall. 

Medan augustiregnet slog mot rutan rann hon mellan våra fingrar. 

När nätterna blev kallare och solen bländade mig när jag körde till jobbet lämnade hon oss. 

Etiketter:

6 kommentarer till “Ingenting är värt nåt”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *